Idag åkte jag på en guidad sightseeingtur med Strömmabolagets ångfartyg S/S Stockholm i innerskärgården ut till Vaxholm och tillbaka. Det var först jätteroligt både för Maja och mig, och fast vi varit i Vaxholm många gånger förut, lärde jag mig en massa nytt om öarna. Det visade sig att det fanns två alternativ på turen: antingen den guidade tur vi hade köpt, eller en brunchkryssning, som vi då inte kunde ta del av (vi hade inte bokat den och den var full). Vi hade istället med oss en liten egen matsäck och handlade också i cafeterian ombord. Varje gång man skulle gå ut på däck, fick man dock gå förbi de läckra rätterna – och inte minst de lockande efterrätterna – som Maja helt klart var sugen på (båten  var ju inte så stor). Jag förklarade för henne att vi inte hade förbeställt detta, så vi fick inte ta del av det, men att vi kunde göra det nästa gång vi skulle åka.

Efter att vi vänt i Vaxholm och nästa sittning serverats, brast det för Maja. Hon blev jätteledsen och stod mitt i trappan invid smörgåsbordet (som vi då varit tvungna att återigen gå förbi) och grät. Jag gjorde mitt bästa för att lugna henne – sammanbrott är ju en del av autismbeteende som man måste hantera, även om det är jobbigt för alla inblandade. En kvinna ur personalen kom och undrade vad som var fel och jag förklarade att Maja var sugen på efterrätterna, men att vi inte köpt det. Hon gick då och talade med sin chef, som sa att vi fick ta dessert för den facila kostanden av hundra kronor i efterhand. Vi gick då och ordnade en desserttallrik för Maja. Hon var dock fortfarande otröstlig och ville inte ha. Det visade sig då att det var de hårda karamellerna som låg på dessertbordet hon var ute efter. Kvinnan vi talat med förut kom tillbaka och sa att chefen sagt att vi trots allt inte behövde betala något. Jag satt i ett hörn och försökte lugna Maja som fortfarande var upprörd, godisarna till trots. Hon skrev senare (man kan sällan få henne att skriva något vettigt när hon är upprörd) att hon skämdes och kände sig usel. Jag berättade hennes lugnande berättelser i över en timme och sedan var vi framme och kunde kliva av. Då hade kvinnan redan återkommit med famnen full av karameller "att ha i fickan" som hon sa. Stort tack för visad medmänsklighet,  kökspersonalen på S/S Stockholm!

Maja var fortfarande upprörd när vi åkte i överfull buss med skrikande barn från Nybroplan hem till Söder och vi bara hade ståplats. Då såg jag en ung kvinna vars kroppsspråk tydligt visade att hon ville resa sig för att ge oss sin plats. Tyvärr satt hon innanför en sur gubbe som inte ville röra på sig, så vi fick stå tills några andra hade gått av, vilket inte dröjde så länge. Jag tackade kvinnan för hennes föresats när hon gick av, för det känns verkligt hjärtevärmande att se hur människor vill ställa upp när de ser en medmänniska har det svårt (Maja alltså, inte jag).

//Jan