Maja måste själv medverka vid flera av de konsultationer som krävs för att vi ska kunna ansöka om personlig assistent. Det är inte alltid så kul, eftersom mycket av det handlar om hennes svårigheter och det är inte direkt upplyftande för henne. Vi försöker därför göra så att hon inte behöver medverka mer än nödvändigt. I förra veckan skulle en arbetsterapeut komma på besök två förmiddagar i rad för att diskutera Majas behov. Första förmiddagen lät vi Maja sova och hon nöjde sig med att vi beskrev problematiken. "Ni har ju en livstids erfarenhet av detta, så jag litar på er", som hon sa. Andra dagen ville hon dock se Maja in action, så då gjorde vi så att vi spelade TP så att hon fick se hur Maja kommunicerar, något som hon ju behöver hjälp med. Terapeuten fick vara med och spela, så det blev naturligt och trevligt. Hon fick frågan om var New South Wales ligger, vilket hon inte visste, men då svarade Maja "Australien". Hon frågade då hur hon visste det och Maja svarade "javardär", vilket ju är riktigt eftersom vi var i (och omkring) Sydney 2015. På så sätt fick ju Maja visa sina styrkor också, vilket kändes bra.

Sämre gick det när vi skulle till vuxenhabiliteringen på Karolinska, för att en läkare skulle ge ett utlåtande om Majas autism. Maja har varit mycket på sjukhus i sitt liv och fått en rejäl aversion mot den miljön, så hon var sur redan när vi åkte. Läkaren var sedan mycket omständlig och pratade mycket om Majas svårigheter och Maja skrev "kanvigå" säkert ett dussin gånger på paddan. När läkaren till slut ville att Maja skulle härma hans rörelser skrev hon bara "läggav". Läkaren fattade vinken och vi fick gå strax efter det.

 

//Jan