Ibland är det ganska tungt. Jag brukar mest skriva om positiva saker här, men vill samtidigt inte ge en felaktig bild av hur vardagen med Maja fungerar, och just nu fungerar det mycket dåligt. Det är dock inte alls Majas fel. Det beror snarare på att hennes särskilda begåvningar, samt brist på andra begåvningar och samhällets svårigheter med att hantera detta, som jag skrev om för ett tag sedan.

Majas utvecklingsstörningsdiagnos har ju lyfts bort och hon har börjat på ESS-gymnasiet. Detta är ju i sig oerhört positivt, men det får en del jobbiga följder. Som att hon inte har något fritids att gå till längre. Eftersom hon inte klarar sig själv alls, måste hennes gamla föräldrar ta hand om henne 19 timmar om dygnet, vilket är svårt att kombinera med heltidsarbeten och att ge henne en meningsfull fritid. Hon har heller ingen skolskjuts längre, vilket innebär att vi måste skjutsa henne till och från hennes korttidsboende i rusningen på fredag eftermiddag och måndag morgon varannan vecka. Ledsagningen finns kvar, med ynka 20 timmar per månad, vilket bara räcker till att hon blir följd till dansen – när ledsagaren kan.

Det värsta är dock att skolan inte fungerar längre. När hon gick där på prov i våras, hade hon en ung assistent till hjälp, som fungerade fantastiskt bra och Maja gjorde stora framsteg. Den assistenten fick sedan ett annat jobb och Maja var utan assistent länge, och hon har nu fått en ny som det inte funkar 

med. Maja vill inte längre delta i undervisningen, har börjat sluta sig, blivit utåtagerande och vi har flera gånger måst hämta henne från hennes korta skoldag i förtid. 

Vi har bett kommunen om mer hjälp, men fått avslag. Vi har ansökt om personlig assistent och färdtjänst, som skulle kunna hjälpa till att lasta av, men det är flera månaders handläggningstid på bådadera. Hhhnnnyyyaaarrghhh!!!!

//Jan