Det här inlägget kommer inte att handla om upplopp, som man kanske tror av titeln, utan om epilepsi utomhus. Efter mer än ett halvår utan epileptiska anfall, har Maja haft två anfall på lika många veckor. Anfallen har dock inte varit lika kraftiga som tidigare och de medföljande symptomen (hyperaktivitet, nattvak, sängvätning etc.) har heller inte varit lika tydliga. Detta är iofs positivt, men anfallen tar ändå mycket kraft för henne och kan leda till allvarliga skador, så nu har vi ökat hennes förebyggande medicinering i hopp om att de ska försvinna igen.

Det första anfallet var när hon var på fritids och där sattes akutmedicinen in, vilket gav en del jobbiga bieffekter. Det andra ägde rum på gatan, därav dagens rubrik. Det är första gången hon får ett anfall på stan och då blir allt ganska annorlunda. Låt mig berätta (eller så låter ni mig inte berätta, men då slutar ni ju bara läsa, så jag berättar ändå):

Vi hade varit ute och ätit en mycket trevlig tapas-middag med Majas kusin och hennes kille som var på besök i Stockholm. Maja hade sovit dåligt och var enormt glad och studsig, vilket i sig kan tyda på hyperaktivitet. Vid halv elva-tiden studsade vi hemåt på Folkungagatan, när Maja plötsligt blev stel och började skaka och så vidare. Hon kunde inte stå, så Lisa satte sig på trottoaren och så la jag Maja ner med henne som stöd. Anfallet varade i cirka två minuter. Under dessa två minuter på kvällen stannade fyra personer och frågade om de kunde hjälpa till, om de kunde ringa någon, eller göra något annat. Så sådana är de, de hårda, hjärtlösa, kallsinniga, likgiltiga stockholmarna! 

//Jan