Om självständigt skrivande
Maja har fått en extra arm! Det är inte så att hon blivit mutant och utvecklat extra lemmar, utan det handlar om en ledad stödarm, som hon kan lägga armbågen på som stöd när hon ska skriva. Habiliteringen har hjälpt oss och skolan att ta fram denna arm som, i kombination med en ställning för iPaden, ska få Maja att skriva självständigt.
Majas stödarm, iPadställning, bok och chips
Maja har nämligen aldrig varit helt självständig i skrivandet. Man har alltid fått hålla iPaden åt henne, alternativt stödja hennes arm. Detta är bra på sätt och vis, för man kan prompta henne när hon "fastnar" i ett ord. Samtidigt innebär det alltid en liten risk för en viss omedveten påverkan från den som stödjer henne och det vill vi jobba bort. Det ger henne också mer självständighet överhuvudtaget, eftersom hon då lättare kan initiera skrivande, något som sällan görs nu.
Det går ganska bra, vi läser en spännande bok och diskuterar innehållet. Det märks dock att hon i viss mån har blivit vad man kallar promptberoende, dvs att hon inväntar bekräftelse eller startstöd när hon ska skriva. Detta är också något som vi jobbar med i samband med den nya ställningen. Det går bra, men som alltid, tar det mycket tid att lära sig ett nytt beteende. Det blir också kortare svar när hon ska skriva själv än när hon får mer aktivt stöd. Det blir mycket ett och två-ordssvar eftersom hon blir osäker utan prompten. Inte så många längre meningar som exempelvis den nedanstående, som hon skrev i förra veckan när hon blev sur när var ute och gick på stan i Västervik och jag frågade henne vad som stod på.
Majas sura svar
//Jan
