Om hundar
Maja är livrädd för hundar. Alltså fobiskt rädd. Om hon möter en hund på gatan, flyr hon, eller använder en annan människas kropp som sköld. Detta är helt irrationellt och har inget att göra med om det är en snäll eller dum hund; hon ser dem alla som livsfarliga monster, särskilt små hundar. Detta var det enda negativa för henne med att bo i Barcelona, för där har varenda människa hundar (eller grisar), så promenaderna blev ganska jobbiga för henne där.
Det har inte alltid varit så. När hon var liten älskade hon hundar. Om man var på stan och hon var sur eller arg, kunde åsynen av en hund omedelbart lyfta henne humör och hon sa ”VOV VOV” (hon kunde prata på den tiden). Dessutom ville hon gärna klappa hundar och umgås tämligen hårdhänt med dem. Som tur var, var farfars hundar väldigt tålmodiga med hennes små treåriga händer. Men något hände och vi vet inte riktigt vad. När vi kommit igång på riktigt med RPM frågade vi henne naturligtvis. Hon sa då att hon blivit biten i magen av en liten hund när hon var på dagis. Dagis sa aldrig något om detta och vi såg aldrig något märke, men en tydlig förändring i hennes förhållande till hundar inträdde, så hon måste åtminstone ha upplevt en attack.
Hundägare har ofta svårt att förstå det här och det är lätt att se varför. Om man har en jättesnäll och gosig hund som aldrig skulle göra en fluga förnär och som man ser som en familjemedlem, så kan man ha svårt att förstå att andra ser det annorlunda. Man tycker kanske att Maja borde lära sig att lita på hundar; det borde ju inte vara omöjligt. Men det är det. Man kan lika gärna tycka att Maja borde lära sig att tala; hon har ju alla förutsättningar. Men det går inte. Vi har försökt få henne mindre hundrädd, men hennes irrationella rädsla motstår alla KBT-försök. Därför ber vi våra vänner att lämna hunden hemma när de besöker oss. Det hjälper inte att det är världens snällaste och ofarligaste hund och att den är kopplad. Men en del blir förolämpade å hundens vägnar när vi ber dem ta bort den. På ett sätt kan jag förstå det; hunden är ju snäll. På ett annat sätt blir jag väldigt ledsen, för jag måste välja Majas sida. Hon måste kunna få känna sig trygg i sitt hem.
//Jan
Det har inte alltid varit så. När hon var liten älskade hon hundar. Om man var på stan och hon var sur eller arg, kunde åsynen av en hund omedelbart lyfta henne humör och hon sa ”VOV VOV” (hon kunde prata på den tiden). Dessutom ville hon gärna klappa hundar och umgås tämligen hårdhänt med dem. Som tur var, var farfars hundar väldigt tålmodiga med hennes små treåriga händer. Men något hände och vi vet inte riktigt vad. När vi kommit igång på riktigt med RPM frågade vi henne naturligtvis. Hon sa då att hon blivit biten i magen av en liten hund när hon var på dagis. Dagis sa aldrig något om detta och vi såg aldrig något märke, men en tydlig förändring i hennes förhållande till hundar inträdde, så hon måste åtminstone ha upplevt en attack.
Hundägare har ofta svårt att förstå det här och det är lätt att se varför. Om man har en jättesnäll och gosig hund som aldrig skulle göra en fluga förnär och som man ser som en familjemedlem, så kan man ha svårt att förstå att andra ser det annorlunda. Man tycker kanske att Maja borde lära sig att lita på hundar; det borde ju inte vara omöjligt. Men det är det. Man kan lika gärna tycka att Maja borde lära sig att tala; hon har ju alla förutsättningar. Men det går inte. Vi har försökt få henne mindre hundrädd, men hennes irrationella rädsla motstår alla KBT-försök. Därför ber vi våra vänner att lämna hunden hemma när de besöker oss. Det hjälper inte att det är världens snällaste och ofarligaste hund och att den är kopplad. Men en del blir förolämpade å hundens vägnar när vi ber dem ta bort den. På ett sätt kan jag förstå det; hunden är ju snäll. På ett annat sätt blir jag väldigt ledsen, för jag måste välja Majas sida. Hon måste kunna få känna sig trygg i sitt hem.
//Jan
