Så var det då äntligen dags för rättegång igen. Ni som läste förra inlägget vet hur mycket strul det har varit bara för att få till stånd förhandlingarna i Förvaltningsrätten, men igår bar det då åstad. Vi fick då träffa den rådman som varit så motig mot oss redan innan förhandlingarna ens börjat och hon var inte mer empatisk IRL (ja, rådmannen var en hon – vår jurist påpekade att domstolsväsendet inte var drivande när det gäller könsneutrala titlar). 

Vi var en något reducerad styrka, eftersom Lisa sedan länge planerat en resa till Spanien när det nya datumet för förhandlingarna sattes, och vi inte fick fram någon assistent till Maja inom den njugga tilldelning vi har i nuläget. Det var således jag, Maja och vår utmärkta juridiska bisittare från organisationen JAG. Vi klarade oss dock bra ändå, förutom att rätten, eller rättare sagt rådmannen var mycket ogin (vilket en god vän till mig påpekade är betydligt sämre än gin). Hon var mycket noga med vad vi fick ta upp och jag fick argumentera ganska mycket för att få lov för att ens beskriva Majas nuvarande situation, liksom jag tidigare fått tjata för att vi skulle få ha vittnen överhuvudtaget. Försäkringskassans ombud var en mycket trevlig kvinna, som menade att Maja inte behöver tillsyn eftersom utåtagerande beteende med blodvite som följd, och operationer under narkos inte är tillräckligt allvarligt för att kräva en sådan insats. Jag håller inte med.

Nu har jag gnällt klart, för egentligen ville jag berätta om Majas insats. Hon är ju huvudpersonen och har ganska imponerande retoriska färdigheter på sitt eget, ytterst lakoniska, sätt. Jag vill börja med att slå fast att detta inte är roligt för Maja, för vi måste ju lyfta fram hennes svårigheter för att hon ska få stöd, och sådant är naturligtvis inte roligt att höra för någon. Hon började på morgonen med att skriva "jäkla rättegång" och när hennes juridiska bisittare frågade hur det var, svarade hon "känns jobbigt". Men när det väl gick av stapeln satt hon med och koncentrerade sig och följde med utan att ens titta på YouTube, vilket är ovanligt för henne. Efter inledningen vände hon sig till rådmannen och frågade "e ja åtalad". Detta känns som en befogad fråga i sammanhanget, för man kan förstå att hon känner det så, men till och med den stränga rådmannen drog lite på munnen när hon förklarade att så inte var fallet. Maja avslutade förhandlingarna (precis som förra året) med att skriva det enda ordet "jälp". Vi får hoppas att min argumentation, juristens planering och styrning och Majas retorik tar skruv.

//Jan