Maja är unik. Det är förstås alla människor, men Maja är unik på ett unikt sätt, om ni förstår vad jag menar. Detta är fantastiskt på många sätt och vi finner mycken glädje i att ha henne i våra liv och hon ger värdefulla insikter i perspektiv och tankegångar som är just unika och som får oss att förstå att det finns nya och nya och spännande sätt att se världen på.

Det finns dock en baksida. Det att hon är intelligent, men inte talar; att hon är mentalt skarp, men ändå har stora svårigheter att förstå även enkla instruktioner gör att hon inte passar in i vår värld. Vår världs system är inte skapat för sådana som hon. Vår värld är för onyanserad för att hon smidigt ska kunna ingå i den. I vår värld är man antingen normal och klarar sig själv, eller så är man funktionsnedsatt och får då tillgång till de resurser som samhället kan erbjuda – och det ska sägas att där är Sverige ett underbart land, som verkligen tar hand om sina svaga, åtminstone i den här bemärkelsen. Vi märker dock nu hur hennes borttagna IF-diagnos rycker undan många av dessa resurser.

Maja är lite som Forrest Gump. Han hade ett IQ som låg strax under det normala, men med hjälp av en sexuell muta, lyckades hans mor får honom att klassas som normalbegåvad och han slapp institutionalisering. Det har gudskelov inte jag behövt göra, men psykologen var tveksam huruvida Maja skulle hamna inom normalbegåvningsspannet. Till slut lyckades Maja bevisa att hon faktiskt skulle klassas som normalbegåvad – enbart i kraft av sin intellektuella kapacitet, inget annat! Men jag förstår psykologens dilemma. Hur klassificerar man ett intellekt som är så uppenbart annorlunda än normens? Hon kan i själva verket vara hyperintelligent; våra normerade verktyg är inte byggda för att mäta en sån som hon. Det hon och Forrest har gemensamt är att båda är unika gränslandsindivider med ett unikt perspektiv på tillvaron som vårt samhälle svårligen kan härbärgera. Bara det. Maja har inte visat någon som helst begåvning för bordtennis och springer bara om man tvingar henne.