Detta är ett mycket tråkigt blogginlägg; läs det inte. Vi befinner oss i en omprövningsprocess med Försäkringskassan om Majas assistansersättning. Det är tredje gången i ordningen och jag tänker mig att det kan vara svårt att hänga med i alla turer. Det tycker åtminstone jag och det är jag som håller i det. Jag tänkte därför att jag skulle reda ut processen lite. Som ni har märkt, har Maja fått assistans efter omprövningar och överklaganden. Vad är då problemet? Problemet är att hon har för lite assistans. Hon har fått ungefär en tredjedel av den assistans vi har sökt och det är kommunen som står för den. Hon har aldrig fått assistans från Försäkringskassan som är den instans som ska ge assistans när det ska vara mycket av den varan. För tredje gången har vi då ansökt om assistansersättning (som är de pengar som betalar för assistenter). Försäkringskassan gör då en utredning om huruvida Majas grundläggande behov uppstiger till 20 timmar per vecka. När utredningen var klar, fick vi yttra oss över den. Det gjorde vi. De infogade våra synpunkter. Sedan gjorde de i ordning ett beslutsunderlag, som visar att Maja har grundläggande behov för 14 timmar och 59 minuter i veckan (vilket då är 5 timmar och en minut för lite för att FK ska bevilja någon assistans alls). Vi fick yttra oss. Det gjorde vi och hävdade att Majas grundläggande behov var avsevärt större. De läste våra invändningar och svarade att ”ditt svar på det förslag till ändring av beslut ändrar inte vår bedömning”, vilket inte bara är omotiverat utan också ogrammatiskt. Det är m a o försäkringskassiska för ”skiter väl vi i”. Vi håller nu på att begära omprövning av beslutet. Jag tror inte det lär ändra något, utan det lär bli avslag igen. Sedan får vi överklaga igen och då är det dags att gå upp i Förvaltningsrätten igen för tredje gången. Under tiden får vi vara tacksamma för den lilla assistens Förvaltningsdomstolen tvingat kommunen ge Maja. Jag sa ju att det var ett tråkigt inlägg – och deprimerande. Men snart är det jul!