Jag förstår om ni inte vill läsa det här och jag vill verkligen inte skriva det heller, för jag avskyr att vara gnällig. Vi har fått ett nytt avslag. Som ni kanske minns, ändrades LSS efter nyår, så att det skulle bli lättare att få assistans och därför ansökte vi om detta hons Försäkringskassan igen efter att nyårsklockorna ringt ut. Försäkringskassan räknade och gnodde och kom upp till något fler timmar per vecka (vilket är det som avgör) än förra gången, men fortfarande inte tillräckligt många för att få beviljat assistans. Underlaget skickades till oss och vi protesterade, för de hade i mycket stor utsträckning räknat likadant som innan lagändringen. Då räknade de upp det ytterligare något, men det var fortfarande inte riktigt nog. Och nu har de alltså meddelat avslag igen.  

Vi håller samtidigt på att skriva den förbannade dagboken till kommunen som jag skrev om förra gången. På torsdagen hade vi kommit upp i elva sidor och dryga femtusen ord och då var ändå bara drygt halva veckan gången. Det tar sådan tid att skriva allt vi måste göra för Maja att vi knappt har tid att göra något för Maja. Hon blir alltmer deppig av detta. Vi är beredda att ge upp.

Men vi konsulterade vår jurist som tyckte att det var värt att kämpa vidare och att dagboken även kunde användas i samband med omprövning hos Försäkringskassan. Ronny Eriksson och Euskefeurat sjunger: "Det är aldrig för sent att ge opp"*. Så därför kanske vi väntar lite till med det. 

Nu ska i alla fall jag och Maja ut på en utflykt (hennes skolassistent har varit sjuk i två veckor, så hon har huvudsakligen varit hemma från skolan under denna tid och är i stort behov av stimulans). Vi ska åka färja till Djurgården och ha det trevligt! När vi sedan kommer hem ska jag skriva en uppsats till kommunen om det med.

//Jan

* Länk till låten