Majas överklagande om assistansersättning ska upp till förhandling i Förvaltningsrätten – igen. Det är nu fjärde ansökan som fått avslag och som vi överklagar. Det börjar bli ganska tjatigt, så därför gör vi det lite annorlunda den här gången. I de tidigare förhandlingarna har vi begärt muntligt förfarande och har då åkt till Förvaltningsrätten med Maja och jurist och suttit i flera timmar och tittat på hur rättens medlemmar blir allt sömnigare medan vi försöker förklara varför Försäkringskassan tänker fel. Den här gången väljer vi skriftligt förfarande, vilket också är standard. Det finns (minst) två skäl till att vi gör på det här sättet den här gången: på plats verkar vi inte kunna övertyga rätten, som verkar ganska ointresserad av att sitta och lyssna, och så är det mindre påfrestande för oss alla och inte minst för Maja – men jag måste verkligen berömma henne för hur hon har hanterat förhandlingarna tidigare. Hon har suttit lugnt och snällt och följt med och svarat bra på frågor via sin iPad. Egentligen tror jag att det hade gjort ett större intryck på rätten om hon fått ett sammanbrott och blivit utåtagerande istället, men hon har varje gång valt att vara värdigheten personifierad.

Så den här gången sker det genom ett skriftligt förfarande. Det innebär att rätten fick vårt överklagande, med massor av bilagor i form av intyg, utredningar m.m. Sedan sker en textväxling, som började med att Försäkringskassan bad rätten att inte ta upp överklagan. Vi genmälde att vi ansåg att rätten skulle ta upp vår överklagan och framförde våra argument (med stöd i form av bilagor) där vi förtydligade varför vi vill att de skulle ta upp Majas fall. Försäkringskassan återkom då med en skrivelse där de i princip säger att de skiter i vad vi tycker och gör och att vi inte ska bry våra små huvuden med sådant som vi inte förstår (jag parafraserar något här). Och så håller det på.

To be continued…

//Jan